“Jag?” känns rätt. Att skriva en presentation om mig själv tror jag platsar bland mina topp tio omöjliga saker att göra bra. Så jag skulle nog kunna lämna det med ett “jag?” och bara gå vidare, utan att något har gått förlorat. Men jag gör ett försök.

Musiken och bilden

Jag har alltid ritat, och hållit på med musik ungefär lika länge. Jag gillar att säga “hållit på” för det är så luddigt när det gäller vad jag faktiskt menar. Det betyder att jag började spela gitarr när jag var riktigt liten. I början var jag kanske lite väl experimentiell och mina föräldrar förstod kanske inte min konst. Många slag på gitarrens strängar när den låg platt i mitt knä och ett tjutande skratt var grunden för dom flesta av mina verk. Jag var nog lite före min tid. Jag gick senare över till att spela dance-liknande melodier på både piano och synt, och bad mina föräldrar att ge sig på utmaningen att skriva ned dessa stycken som saknade både början, slut, och någon som helst takt.

Jag gick högstadiet i Grubbeskolans musikklasser, där jag spenderade mesta tiden med att kämpa med min koncentration som kastades mellan det som hände i klassrummet, det som hände i mitt huvud och det som hände i mitt skrivblock/ritblock. I mitt huvud och i mina block hände sällan det som jag tror lärarna önskade skulle hända, och jag satt oftast med tankarna i molnen. 

Några år senare skaffade jag ett program som faktiskt lät mig att spela in musik eller sång själv. Jag köpte en väldigt billig mic och började testa. Tills dess hade jag aldrig gjort något med sång, och det var en helt ny grej, men jag har vuxit upp med en släkt full av körsång så var steget inte så stort. Jag minns fortfarande hur det var att somna till ljudet av att mamma och pappa och deras sånggrupp övade i rummet intill.

Jag har nu spelat och gjort egen musik text och sång i några år.

Nu när jag har berättat min livs historia kan det nämnas att jag inte har sagt så mycket om mitt tecknande, och det är för att det finns rätt lite att säga om det. Om du läser det här igen kan du tänka på att jag hela tiden ritade under historien så fort jag hade läge och tid till det, och ofta när det var uppenbart att jag inte alls hade tid. Jag har inte gått på någon konstskola (även om det kanske snart är dags för det), utan har lärt mig själv genom att alltid rita och läsa mycket om hur andra tecknar, och studera mina favorittecknares målningar och tekniker.

Parkour

Jag vill också nämna parkour för att det känns helt fel att hoppa över det. Jag har sen jag var ett halvår alltid rört på mig och klättrat på saker. När jag lärde mig gå ska jag tydligen ha tyckt att det var väldigt roligt att ställa mig upp och sen falla omkull. Jag höjde ribban och började klättra uppåt. Det blev snart träd, och sen klippor och berg. Jag och dom jag hade runt mig då tyckte alltid om fysiska utmaningar. Vi började utmana oss själva för att se hur mycket vi vågade och hur mycket vi klarade av, ofta med argumentet att livet var för tråkigt annars. En dag 2004 råkade vi se en film på internet med en man som hette David Belle. Han utförde det vi tyckte var nästan omöjliga rörelser på nästan omöjliga sätt och vi blev snabbt intresserade. Vi tog reda på så mycket vi kunde om honom och den konst han kallade Parkour. Ett sätt att röra sig smidigt i alla omgivningar och över alla hinder.

Vad parkour handlar om är väldigt subjektivt och upp till var och en som tränar, men för mig handlar det mest om att jag blir mindre begränsad. Jag avskyr att känna mig begränsad eller låst till något, och genom parkour känner jag nästan att jag får mer fri vilja. Som att jag tar tillbaka fri vilja från något som har tagit min. Varje ny rörelse jag klarar av är ett nytt alternativ, så jag får fler valmöjligheter för varje rörelse jag lär mig. På det sättet känner jag mig mindre låst. Det är bra.

Några år efter att vi hade hittat Parkour skapade vi Umeå parkourförening. Föreningen skapade vi för vi såg att Parkour snabbt spreds bland ungdomar i umeå och vi kände att vi skulle försöka hjälpa dom att lära sig grunderna utan att riskera skadorna man kan dra på sig genom att försöka lära sig själv (som många av oss gjorde). Vi ville också se till att inte Parkour skulle ses som något dåligt och vi har jobbart hårt för att Parkour ska bli något positivt i samhället och en nyttig träningsmetod. För att veta mer ta en titt på www.upkf.se

Det var det. En presentation som beskriver, inte så mycket vem jag är, men vad jag har gjort. Det är klart lättare.